Om att knyta an

Innan jag började syssla med utsatta unga var jag sådär måttligt intresserad av psykologi. Hade helt enkelt inte riktigt funderat på det. Men nu, under de tre år som ämnet har varit så intensivt, har jag i yrket och på föreläsningar mött så många psykologer och socionomer att jag oundvikligen har börjat lära mig saker om hur vi fungerar i huvudet. Och det är så spännande (skulle gärna gå en kurs om tid hade funnits. Finns ”Psychology for dummies”?).

En av de saker som är viktiga när vi är små är detta som kallas anknytningen. Hur viktigt det är att vi som små har ständig tillgång till våra föräldrar. Särskilt viktigt verkar det vara för flickor att ha bra kontakt med sina mödrar (ungefär som man kan generalisera att pojkar blir värstingar om de har frånvarande fäder), det är verkligen slående hur många trasiga tjejer som har haft en trasslig relation med sin mor under uppväxten. Frånvarande, sjuk, alkoholist, you name it. Givetvis börjar inte alla sälja eller ha dåligt sex (som de som jag möter ofta har), men moderskontakten verkar vara viktig.

Men då undrar jag en sak.
Här i Thailand är det mer regel än undantag att barn lämnas bort till mor- eller farföräldrar när de är små – och får stanna där många är medan föräldrarna arbetar (nej, dagis finns inte här). Vår Matt här på kullen har inte sett sina 14-åriga tvillingar på sex år. Eck, maskinist på ett företag våra grannar har, är halvårsvis utan sin son (som idag är fyra år) när han och frun jobbar. Och igår när vi åt på en närliggande restaurang hade ägarparet just skickat iväg sin enmånaders pojke till andra sidan landet.
– Have no time, have to work, sa pappan och log men jag anade ett stråk sorg i hans ögon.

Går det runt miljontals supertrasiga och icke-anknutna thailändare i det här landet?
Eller är det något annat i vårt nordiska samhälle som gör att våra unga mår så dåligt?

Jag vet inte, inte alls.
Vad tror DU?

 

Annonser

Om intetillsalu

Inte till salu - en blogg för unga som skadar sig med sex.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om att knyta an

  1. Camilla skriver:

    Tror faktiskt att barn i Thailand många gånger har fler vuxna runt sig. De tas oftast om hand av farmor eller mormor och de har mycket mer tid än mamma och pappa. Kulturenb här (och i Grekland där jag bott en del också) bygger på att barn växer upp med sina far- och morföräldrar. Så länge anknytningen går bra där är det lika riktig verklighet som vår, tycker jag. Problemet hos oss är nog att det är för få vuxna som är nära de unga. Mamma, pappa försöker kanske men räcker inte alltid till då de har jobb och annat att sköta. Eller har egna problem. Och om de inte finns där, vem finns då? Maskrosbarn som de kallas är ju barn som växt upp utan stöd av någon egen förälder men de har ofta hittat någon annan. En lärare, en släkting, en granne. Någon som blivit tryggheten och stödet. Så jag tror att så länge ett barn har vuxna som älskar dem som de är och finns drä för dem (oavsett om det är farmor eller en granne) så har de en bra förutsättning. Men i Sverige lever vi oftast inte så nära varandra som människor i Thailand och Grekland. Var och en ska klara sig själv. Camilla

  2. Livisen skriver:

    Men är det inte så att det egentligen inte spelar nån roll vem anknytningen sker till – bara den sker? Dvs MÅSTE det verkligen vara just mamman eller pappan? Isåfall måste ju alla adopterade vara heltrasiga och det stämmer ju inte. Jag tänker att om kärleken och tryggheten finns där så spelar det mindre roll vem som ger den – sålänge den är konstant och ovillkorlig.. Kanske är det bättre då att som i t ex Thailand lämna bort sina barn någonstans där de kan få kärlek av någon som har tid att ge dem det – än att som i norden kanske istället (vet inte om det är så) ha barnen hemma men vara superstressad och egentligen inte ha tid och ork att bygga upp en fin relation till barnet? Spånar bara lite…

  3. Rebecca skriver:

    Det är inte relationen till föräldrarna som är det viktigaste – OM det finns andra som fyller platsen åt dem. En morfar fungerar lika bra som anknytningsperson som en pappa, en moster eller en person utan släktband. Problemet med de exempel du tar av ungdomar är när ingen annan kliver in och tar platsen som anknytningsperson.. och skapar en känsla hos barnet att det inte finns någon trygg hamn att vända sig till, och att den inte kan lita på att någon alltid finns där.

  4. Socionomen skriver:

    Det har ju ingen betydelse vem det är man knyter an till; om det är en mamma, pappa, mormor eller farfar. Förhoppningsvis har de små antingen redan utvecklat en trygg anknytning innan de lämnas till släktingarna och klarar då av att lita på andra nära vuxna bättre (knyta an till dem med), eller så har de inte hunnit knyta an till föräldrarna utan morföräldrarna exempelvis blir primära anknytningspersoner. Det värsta är ju om man är kvar i en miljö där man inte får det man behöver alls. Jag tror att samhällen där man hjälps åt, många vuxna som delar ansvar och kärlek till barnen, är det bästa.

  5. Lina skriver:

    En kontroversiell tanke slog mig, den måste vi diskutera när vi ses!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s