Lisen berättar

Lisen skriver. Vill berätta. Säger att det är viktigt att prata för att hjälpa andra som varit och är lika tysta som hon.

Läs gärna hennes viktiga inlägg här. Tack, Lisen (som egentligen heter något annat).

”Jag växte upp i en relativt trygg miljö fram tills jag skulle fylla åtta år. Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par år. Jag bodde till att börja med hos mamma och hemma hos pappa varannan helg, men under ett par år i ca 5-7 års åldern var det tvärt om. Stod min pappa väldigt nära så det var jobbigt när han straxt före jag skulle fylla åtta år valde att åka utomlands för att jobba en viss tid, han har dock aldrig kommit hem igen.
Mamma träffade redan innan pappa åkte utomlands sin nya man, den mannen och jag har aldrig kommit överens ordentligt. Han har dagligen, efter det att pappa försvann ur mitt liv, förklarat för mig hur dum i huvudet jag är och godtyckligt ändrat reglerna som han känt för. När mamma jobbade sina kvällar så kunde man aldrig veta om reglerna som gällde igår var de samma idag. Om jag och något syskon bråkade så var det nästan alltid mitt fel och då fick jag ta konsekvenserna av det. Min styvfar tvekade aldrig i att ge oss en örfil eller ta oss hårt i armen och släpa in en på ens rum om han tyckte det var befogat. Men det allvarligaste var den gången han lade sig i ett bråk mellan mig och min ena syster, jag gick in på mitt rum och stängde dörren för att slippa hans reaktion, det slutade med att han kom efter mig och tryckte ner mig på rygg i min säng med ett strypgrepp. När mamma kom hem från jobbet och jag berättade vad som hänt, så talade hon om för mig att hon inte visste vem hon skulle tro och fick mig att inte polisanmäla min styvfar. Det kan ha hänt mer saker, men i så fall är det sådant ja har förträngt, har stora delar av min uppväxt som är helt blanka, borta ur mitt minne.
 
Jag var 14 när jag förlorade oskulden efter mycket tjat från vad jag tyckte var min äldre och häftigare pojkvän. Sett i backspegeln var han bara intresserad av sex med en ung tjej. Vi träffades några månader och sedan rann det ut i sanden. Men jag hade hittat ett sätt att tillfälligt döva min ångest om än i en tillfällig bekräftelse, att ångest efteråt alltid var mycket värre än vad den var innan hindrade inte mig från börja söka upp nya sexpartners. Hitta nya sexpartners var lätt, internets förlovade land och att jag var en ung tjej i en storstad gjorde det väldigt enkelt. Jag kunde ha sex med tre olika män samma dag, när det var som värst.

Det hände att jag fick betalt för sex men de gångerna kände jag mig ännu smutsigare efteråt än alla de gångerna jag mer eller mindre utnyttjades för jag var en ung tjej som villigt särade på benen.
Jag förstod inte själv att jag haft självskadande sex förens efter att jag hade läst 14 år till salu och bitvis känt igen mig själv i historien. Idag är det en balansgång,. Sex kan vara något riktigt vackert och underbart med rätt person men det finns en rädsla att falla tillbaka till det skadliga och det är inte alltid lätt veta om man är på rätt eller fel väg.
 
Jag försökte berätta för olika vuxna om mina hemförhållanden men ingen ville lyssna och när varken ens mamma eller andra personer tror på en, vem kan man lita på då? Jag vände mig som sagt till sex för att handskas med mina känslor efter att jag ”upptäckt” den vägen. Jag ljög för min mamma och sa att jag träffade olika kompisar när jag egentligen var och hade sex med någon.

Först när jag började på gymnasiet mötte jag den första personen som var genuint intresserad av vad som fanns bakom min fasad, en lärare som frågade mig hur jag mådde egentligen. Svaret kom inte direkt men denna läraren stod kvar och fanns där när det kom, han pratade med de personer han behövde för att få koll på vad han behövde göra med det han fått veta så nu hände det saker och en anmälan till socialtjänsten gjordes.
 
Ärendet hos socialtjänsten lades ner direkt, eftersom min mamma påstod att jag ljög. Och jag satt tyst under den timmen det enda mötet tog. Vet inte vad som fick dem att tro att en sextonåring ska tala om vad som pågår hemma i moderns närvaro, när det förmodligen är problem hemma.
 
Har varit i kontakt med BUP flera gånger under min uppväxt, sista gången när jag var sexton. Alla gångerna har de lagt upp en behandlingsplan utifrån hur och varför min mamma sagt att jag mår som jag gör. Begärde ut min journal därifrån och läste den som vuxen och fick tyvärr den bilden bekräftad, ingen frågade mig vid möte utan mammas närvaro vad jag kände och ville utom en som vid en kontakt faktiskt sa åt mamma att återkomma när jag ville dit, för mitt beteende var tydligt att jag inte ville vara där då.
 
Har idag stora problem med tillit, men det blir långsamt bättre och har fortfarande kontakt med läraren. Att berätta vad som varit ser jag som ett sätt att komma vidare. Jobbar så gott jag kan med mig själv och har stöd från ett fåtal utvalda vänner, litar tyvärr inte på psykologer efter kontakterna med BUP, litar i och för sig inte på någon innan den överbevisat mig om att den går att lita på.